Jag gråter och skrattar om vartannat när jag läser där. Stort tips till alla som har funderingar, tankar, besvär, vill hitta andra som har erfarenheter osv.

Tänk om jag vetat att jag vissa dagar inte ens skulle få behålla vattnet jag dricker, att jag skulle kräkas upp två matskedar saftsoppa och tappa massor med hår. Tänk om jag hade vetat att var tredje person måste opereras om och att historierna om komplikationer är så många.

Jag har suttit och läst sida upp och sida ner från ett forum om viktminskningsoperationer. Tårarna har strömmat ner, det är en befrielse att veta att jag inte lider ensam, samtidigt som det är en förbannelse att veta att jag inte lider ensam, att vi är så många fler.

Nu samlar jag fakta, kraft och energi från andra att orka stå på mig. Hoppet om en omoperation har börjat spira, men tröttheten av att kräkas hela tiden är hack i häl. Så trött…

Jag läser på SBU om magsäcksoperationer och dess effekter.

”En vanlig komplikation av gastric banding är matstrupsinflammation.
I en studie fick var tredje patient opereras om för att bandet hade flyttat sig eller på grund av inflammation i matstrupen.”

”Kan ingrepp i magsäcken ge biverkningar?
Alla operationsmetoder medför risk för att den krympta magsäckens
smalaste passage täpps till. Det kan ge kräkningar och matstrupsinflammation.
Undernäring är en annan komplikation. ”

Hur kan dom ifrågasätta att mina problem existerar när det finns såna här studier. Det gör mig så arg, så lite, så jävla maktlös.

Jag vet ju att jag inte är ensam om problemen, vet att flera lider. Känner du någon som har erfarenhet av en sån här operation, bra erfarenhet eller dålig, har DU erfarenhet av det här? Lämna en kommentar för tillsammans kanske vi kan hjälpa varandra.

De senaste två åren…det är då allt börjat. Den kom smygande, tröttheten och illamåendet. December 2006 delade jag och en vän på en liten bit pizza, när jag senare reste mig upp från golvet där jag satt och gick till hennes pentry för att diska undan mina bestick och bege mig till jobbet drasade jag i backen. Jag svimmade och slog huvudet i hennes skohylla. Rädd och förvirrad låtsades jag som ingenting utan skrattade bara bort det, gick till jobbet, sände radio om operationen och fick skäll från Sveriges befolkning. Dagen efter hände det igen, den här gången på jobbet. På toaletten föll jag ihop och världen snurrade. Jag började bli orolig, kontaktade en läkare och fick rådet att vila upp mig lite. Jag åkte hem till min mamma, vilade och trodde att saken gått över. Efter nyår kände jag mig bättre. Kräkningarna kom bara ibland och den värsta tröttheten var borta, jag hade sovit så mycket att den måste ha sprungit iväg, för nu kändes det lättare igen. Det gjorde fortfarande ont att äta, det sved, stack och högg i bröstet. Men jag försökte förtränga det, orkade inte med mer skräp och låtsades som ingenting. Med vila skulle allt bli bättre, det hade ju läkaren sagt. Jag åkte tillbaka till mitt hem, många mil ifrån mina nära och kära. När skolan började igen började allt om. Jag kräktes dagligen, oftast fler än en gång, jag svimmade på kårhuset, jag slog i huvudet i ett stengolv. En vän tvingade mig till skolans sjuksköterska, som med bestämdhet fick iväg mig till akuten. Då hade jag inte fått behålla någon mat på drygt två veckor, mitt huvud bultade och kroppen skrek av hunger. Jag blev inlagd med dropp och det konstaterades att jag var uttorkad och hungrig. När det värsta var avhjälpt fick jag order om att kontakta läkare och fick åka hem. I mars 2007 fick jag komma till en läkare. Efter att ha berättat om dagliga kräkningar, yrsel och svimningar fick jag ångestdämpande och en folder om ätstörningar. Att jag gång på gång påpekade att jag hade gjort en stor operation verkade han bortse ifrån och skickade iväg mig med en luddig förklaring om fysisk depression och att illamåendet satt i mitt huvud. Ett par dagar senare ringde han och konstaterade att jag hade brister på i princip varenda vitamin man ska ha och skrev ut lite mer ångestdämpande och vitaminer. Problemet avhjälpt, åtminstonde i hans värld.

Kanske borde jag skrikit högre, protesterat mera, men jag orkade inte. Jag la mig platt och gav upp. Tappade förtroendet för läkarna, tappade orken att kämpa. Nu har kampen börjat om igen, mina problem är långt ifrån över.

Jag ringde min pappa direkt, bad honom läsa brevet, ville få det bekräftat. Han följde med mig till sjukhuset på besöken inför operationen, satt med mig, antecknade viktiga saker och vi knöt ett band som aldrig funnits där tidigare. Jag vägdes och mättes och fick instruktioner om hur tvagning och maten skulle utföras inför operationen. Tiden jag fick var ett återbud, det hände rätt ofta. Jag hade fått en tid om mindre än två veckor. Jag var tjugo år och tog det största beslutet jag någonsin tagit, att påverka och förändra min kropp, allt för att kunna leva tillsammans med mig själv igen. Min mamma körde mig till sjukhuset på morgonen, jag hade ett lugn i kroppen som gjorde att allt kändes bra. Jag blev inlagd, fick träffa min rumskamrat och fick lugnande mediciner och kateter. Jag fick ta på mig sjukhuskläder och sen började väntan. Jag minns att jag var mest nervös över mina piercingar, att jag inte skulle få ha dem i. Jag hade varit till en piercare och satt i plastsmycken, smycken som dom på sjukhuset sagt att jag skulle få ha kvar under operationen. När jag blev inrullad i operationssalen och sa hejdå till min mamma kom narkosläkaren, hon kollade bara på mina smycken och nickade bara. Sen drog hon ut dem. Jag somnade med tanken att mitt älskade hål i näsan skulle hinna växa igen.

När jag vaknade var jag livrädd, jag visste inte var jag var eller vad jag gjorde där. Alla slangar, i näsan och i armarna gjorde ont, och jag började gråta. En snäll sköterska gjorde ett undantag och hämtade min mamma till uppvak, trots att anhöriga inte fick komma in. Mamma kramade min hand och lovade att hon satt precis utanför dörren och väntade. Sen somnade jag igen.

I mitt rum väntade både mamma och pappa. Vi skrattade åt min förvirring på uppvaket och allt kändes så bra. Ett helt nytt liv hade precis tagit sin början. Dagarna gick rätt fort, det gjorde ont men inte så ont som jag trodde. Jag hasade omkring i korridorerna med en rullator, dubbelvikt för att ärret på magen gjorde så ont. Jag fick sprutor för att lindra smärtan och efter två dagar fick jag börja dricka. Långsamt långsamt skulle allt gå. Jag drack tesked efter tesked. Jag vet inte hur många dagar jag fick stanna kvar, jag vet bara att det var lite längre än vanligt eftersom jag inte fick i mig tillräckligt med vätska. Jag var helt enkelt inte hungrig, en i mina ögon underbar känsla. När jag väl fick komma hem hade det laddats upp med soppor och drycker, fast mat var inte inplanerat på månader ännu, de första fem veckorna skulle flytande föda intas med en timmes mellanrum, silad så att eventuella bitar inte fanns med. Jag gick ner 25 kg på fem veckor.

Min egen historia kommer snart komma upp och den är långt ifrån så ljus som jag hade hoppats på.